Livets ironi och framtidens hopp

Hej allihopa, gillar ni den nya layouten? Den får symbolisera den nya perioden av mitt liv som börjar nu. Jag ska nämligen bli frisk. Helst för ett halvår sen men det får väl duga med nu. Fast jag förstod inte riktigt att det skulle vara såhär... Spenderade gårdagen med att gå omkring i pappas morgonrock, läsa meningslösa pocketböcker mamma köpt som semesterläsning, må illa och vara allmänt olycklig. Jag öppnade faktiskt matteboken och läste ett halvt tal innan min tillfälliga blindhet slog till igen. Toppen. Men men, Det kunde vara värre. Jag kunde vara död.

Kanske är det det som håller på att hända? Kroppen stänger liksom av funktion för funktion och tillslut finns inget kvar.

Jag är så rädd. Inte för att dö, det skrämmer mig inte det minsta konstigt nog. Visst finns det tusen saker jag skulle vilja göra innan men allvarligt talat har jag haft ett underbart liv. Fullkomligt. Perfekt.

Här får jag hjälp. Äntligen. Det är konstaterat att något är fel. Jag är inte knäpp. Enligt sjukhuset kunde jag bli hjälpt av en psykiatriker, enligt psykiatrikern måste det vara något medicinsk fel på mig också. Hjärnan slår inte ut syn, tal och rörelseförmåga för att man är ledsen. Nehej, skönt att veta. Och med det menar ni att jag ska...?

Varför är jag rädd? Jag kan inte minnas. Vad har hänt? Allt är borta. Jag minns att jag försökt glömma men nu när jag vill komma ihåg för att ta mig igenom det finns inget kvar. Det är tomt. Spökligt.

Jag drömde inatt igen. Jag skakades. Han skrek. När jag vaknar minns jag inte vad han skrek åt mig, bara att jag själv skrek tillbaka. Sluta, låt mig vara. Lämna mig ifred!

Som sagt, jag ska bli frisk. All min energi och envishet ska läggas på det. För jag ska tillbaka. Men vad ska jag göra? Kämpa för att minnas eller fortsätta tränga bort? Tydligen kunde jag leva med det bortträngda innan jag började minnas att jag glömt...

Solen skiner idag. Det är så mycket höst här. Alla träd är redan gula och på mornarna är bilarna täckta av frost. Det har gått så fort. Har det verkligen varit en sommar? Jag har spelat. Det var så längesedan sist. Men det går framåt, jag orkade hålla i fiolen genom alla teknikövningar. Starkt. Nu ska vi laga lunch sen ska jag gå en promenad, och läsa. Riktiga böcker. Dagar som igår är slut. Här börjar framtiden.



Kommentarer
Postat av: Daniela

Åh Moa. Vad som än händer så är Gud med dig. Sånt kan vara skönt att veta när allt inte är som det ska, du är aldrig, no matter what, ensam :)

2007-09-25 @ 17:09:29
URL: http://danielalarsson.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0