en ovanlig natt en vanlig dag i ett liv

Natten börjar bli magisk, och likaså mina ambitioner om vad som ska hinnas före jul, innan studenten och i mitt liv överhuvudtaget. Alla julklappar är inhandlade. Nu ska de bara slås in och piffas upp. Nej, förresten, jag har i alla fall fem kvar, annars blir vännerna utan. Men det är också klart, i tanken.

Bakade en plåt pepparkakor idag. Ensam. Lyckades sedan väcka vännen, vid halv nio si så där. Har nog haft för mycket mjöl i degen. Den fick skäras loss ur bunken.

Imorgon kväll ska jag ha min första fiollektion den här terminen. Förmodligen också den sista:-)


Om livet ändå kunde vara lite lättare. Jag är så otroligt tacksam för mina glada stunder, som faktiskt blir fler och fler, inbillar jag mig åtminstone. Men när det gör ont och man är trött och allt verkar vara en så galet övermäktigt önskar jag, önskar jag, önskar jag.

En riktig jul, önskar jag mig, som i julkalendern. Vetskapen om att många, många människor är lyckliga har jag försökt förknippa med julen men i år är det allt för påtagligt att inte alla är det. Och minnet från den förra gör ännu ont.

Tänk, ett helt år sedan det började. Ett helt år i en annan värld med bomullsludd i huvudet och dimma för ögon och öron. Glasklara ögonblick jag alltid kommer bära inom mig och mängder av tid jag aldrig får tillbaka. Så mycket har hänt som inte skulle hända och så mycket som borde ha hänt kommer aldrig att hända. Vad vore jag utan det här året? Jag ser på ettorna och avundas, äcklas, minns. Var jag sådan? Hade jag den tiden framför mig någon gång? Vissheten och glädjen över att vara på rätt ställe och samtidigt ta det förgivet. Stora drömmar och alla möjligheter i världen att nå dem. Det är så vackert alltihop. Så sagolikt vackert.


Jag vet att jag är stoltare, starkare nu. Men var det värt all den smärtan att bli det? All den sorgen? All den skräcken? Och alla stunder av skam, skuld och ånger.

Förmodligen.

Förhoppningsvis.

Men än kan jag inte se det.

Det kommer, det är jag säker på, det är bara att vänta.


En ahaupplevelse fick jag nyss. Jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Präst! Det kändes helt självklart när jag kom på det. Vad annars? Det kändes helt rätt.

Nu har jag tänkt på det i nästan än vecka och har kommit på en hel del problem. Det största är väl det här med att tro...

Får man vara präst om man även ställer sig positivt till andra religioner? Jag menar inte att jag skulle påpeka alla fördelar som finns med hinduismen i predikningarna, men jag vill inte påstå att någon har fel. Är det inte det kristendomen handlar om? Kärlek och respekt. Gud älskar oss alla. Spelar det då någon roll vilken Gud vi tror på? Det viktigaste är väl att Gud tror på oss och att vi kan älska honom. Är inte han i alla och allt? Är inte de olika religionerna olika språk om samma sak? Usch, vad besvärligt. Det här kan man ju tänka på i en livstid...


God jul!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0