bollen i mål

Den nittonde december kom pappa och hämtade mig i Uppsala. Det var meningen att jag skulle till sjukgymnasten i Bollnäs klockan två den tjugonde. Trodde vi. Klockan tio i tio när jag var på väg in i duschen, märk väl i god tid, ringde pappa för att extrakolla tiden som vi var lite osäkra på. Så hör jag honom ropa Klä på dig! Vi ska vara där om tio minuter! Hjälp vilken fart jag fick.
Jag hade varit lite nervös. Det är så svårt att veta vad man ska säga, vad man får säga och vad man borde säga för att få som man vill. Det här var utan tvekan min sista chans, min fjärde sista chans. Alltid när jag får så bråttom tänker jag inte så noga på vad jag tar på mig. Sällan blir det mina egna kläder. I mammas alldeles för stora päls och Simons skor utan sockar kom jag iväg.
Störtade in på vårdcentralen två minuter över, hjälp igen, vad heter människan?! Finsk var han? just det. Det var efternamnet (jag försöker inte ens skriva ut det) förnamnet kom jag inte på. Jag kom till rätt ställe och sjönk ihop på en stol. Det var helt tomt. Var är han?! Har jag missat tiden helt och hållet? Yr och andfådd var jag, kände pulsen ända ut i tänderna. Så kom han. Såg snäll ut. Så blev jag lugn, lugnare i alla fall.
Återigen glömmer jag helt bort var jag ska börja. Jag hade tänkt berätta om att det gjorde ont, illamåendet och svårigheterna att andas i första hand och sedan om anfallen som jag inte haft på mer än en månad nu. Naturligtvis blev jag till slut tvungen att börja från början, i Prag, eftersom jag inte fick fram ett ord. Jag pladdrade på och han svarade som alla andra. Men jag förstår inte, du ska väl inte vara här. Jag vet inte vad vi ska göra av dig. Här kan vi inte hjälpa dig. Panik. Panik. Panik. Vänta här så ska jag prata med min chef. Ok. Han går och jag sitter ensam i rummet. Ser bilden på hans son, som går i mina bröders klass, på skrivbordet. Följer skärmsläckaren men blicken. Försöker andas. Efter en lång kvart kommer han tillbaka. Vi gör så här, du åker hem och firar jul så skickar jag ner en remiss till Uppsala så du får träffa den där sjukgymnasten du träffat där. Hon verkar veta vad som ska göras. Du får remissen hem till din bokförningsadress så får du själv ta kontakt med dem därnere. Du borde få den efter jul. Hoppas allt blir bra för dig. Hälsa pappa. Va? Kan man göra så? Det är ju precis det jag vill. Det jag väntat på i tre månader. Går det att fixa bara så? Det tog mig säkert en timme att förstå vad som hänt. Vi åkte till ICA och sopsorterade, handlade tortellini för att fira och tog oss lyckligt hem på något sätt. Underbart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0